-> Kommentarer till texten
Valans Spådom / Völuspá
Översatt från fornnordiskan av Andreas Rasch (2019).
Odin mäler vid Mimers huvud (© Andreas Rasch 2018)
1.
Ordet ber jag alla helgade släkter, större och smärre söner av Heimdal; du vill, att jag, Valfader, väl förtäljer mäns forna sagor, de första jag minns.1.
Hljóðs bið ek allar helgar kindir, meiri ok minni mögu Heimdallar; viltu, at ek, Valföðr, vel fyr telja forn spjöll fira, þau er fremst of man.2.
Jag minns jättar urtida födda, de som fordom mig fostrat hade; nio världar minns jag, nio skogsbor, rättmätiga trädet före mullen nedan.2.
Ek man jötna ár of borna, þá er forðum mik fœdda höfðu; níu man ek heima, níu íviðjur, mjötvið mæran fyr mold neðan.3.
Arla var åldrar, det som är var inte, varken sand eller sjöeller svala vågor; jord fanns inte eller himmel ovan, gap var glupande, men gräs ingenstans.
3.
Ár var alda, þat er ekki var, var-a sandr né sær né svalar unnir; jörð fannsk æva né upphiminn, gap var ginnunga, en gras hvergi.4.
Innan Burs söner barmarker lyfte, de som Midgård, mångberömda skapade; solen sken sunnan på stenars sal, sedan grodde i gräset gröna örter.4.
Áðr Burs synir bjöðum of yppðu, þeir er Miðgarð mæran skópu; sól skein sunnan á salar steina, þá var grund gróin grœnum lauki.5.
Solen steg från söder, i månens sällskap, högra handen om himmelsranden; solen ej visste, var salar hon ägde, månen ej visste, vad makt han ägde, stjärnor ej visste, var ställen de ägde.5.
Sól varp sunnan, sinni mána, hendi inni hœgri um himinjöður; sól þat né vissi, hvar hon sali átti, máni þat né vissi, hvat hann megins átti, stjörnur þat né vissu, hvar þær staði áttu.6.
Då gick alla regenter till rådstolen, högheliga gudar, och vid den gjorde råd; natt och nedan namn de gav, morgon uppkallade och middag, mellanmål och afton, åren att räkna.6.
Þá gengu regin öll á rökstóla, ginnheilög goð, ok um þat gættusk; nátt ok niðjum nöfn of gáfu, morgin hétu ok miðjan dag, undorn ok aftan, árum at telja.7.
Asar möttes på Idavall, de som altare och hov högt timrade; smedjor byggde, smycken smidde, tänger skapade och verktyg gjorde.7.
Hittusk æsir á Iðavelli, þeir er hörg ok hof hátimbruðu; afla lögðu, auð smíðuðu, tangir skópu ok tól gerðu.8.
De lekte på gården, lyckliga voro, bland dem fanns ingen brist på guld, tills tre kom tursamöar mycket fruktansvärda från Jättehem.8.
Tefldu í túni, teitir váru, var þeim vettergis vant ór gulli, unz þrjár kvámu þursa meyjar ámáttkar mjök ór Jötunheimum.9.
Då gick alla regenter till rådstolen, högheliga gudar, och vid den gjorde råd, vem av dvärgar skulle skaror skapa ur bränningens blod och ur Blåins ben.9.
Þá gengu regin öll á rökstóla, ginnheilög goð, ok um þat gættusk, hverir skyldi dverga dróttir skepja ór Brimis blóði ok ór Bláins leggjum.10.
Där var Modsogner meste bliven av alla dvärgar, och Durin näst efter; av mansskepnader många de gjorde dvärgar i jorden, som Durin sade. ———10.
Þar var Móðsognir mæztr of orðinn dverga allra, en Durinn annarr; þeir mannlíkun mörg of gerðu dvergar í jörðu, sem Durinn sagðdi. ———17.
Tills tre kom ur den skaran mäktiga och älskvärda asar till ett hus, de fann på marken föga mäktiga Ask och Embla ödeslösa.17.
Unz þrír kvámu ór því liði öflgir ok ástkir æsir at húsi, fundu á landi lítt megandi Ask ok Emblu örlöglausa.18.
Själ ägde de inte, sinne hade de inte, ej lynne eller läte eller livlig färg; själ gav Odin, sinne gav Höner, lynne gav Lodur och livlig färg.18.
Önd þau né áttu, óð þau né höfðu, lá né læti né litu góða; önd gaf Óðinn, óð gaf Hœnir, lá gaf Lóðurr ok litu góða.19.
En ask vet jag står, den heter Yggdrasill, väldiga barmen, öst med vit lera; därifrån kommer dagg, som i dalar faller, den står evigt grön över Urds brunn.19.
Ask veit ek standa, heitir Yggdrasill, hár baðmr, ausinn hvíta auri; þaðan koma döggvar, þærs í dala falla, stendr æ yfir grœnn Urðarbrunni.20.
Därifrån kommer möar mycket vetande tre från den sjö, som under trädet står; Urd hette ena, andra Verdandi — de skar på skivor, — Skuld den tredje; de lagar anlade, de liv korade åt människobarn, öden att säga.20.
Þaðan koma meyjar margs vitandi þrjár ór þeim sæ, er und þolli stendr; Urð hétu eina, aðra Verðandi, — skáru á skíði, — Skuld ina þriðju; þær lög lögu, þær líf kuru alda börnum, örlög seggja.21.
Det fältslag minns hon först i världen, när Gullveig spjuten stötte och i den Höges hall henne brände, tre gånger brände den tre gånger borna, ofta, ej sällan, dock ännu hon lever.21.
Þat man hon folkvig fyrst í heimi, er Gullveigu geirum studdu ok í höll Hárs hana brenndu, þrysvar brenndu þrysvar borna, oft, ósjaldan, þó hon enn lifir.22.
Heidi de kallade henne, som till husen kom, völvan välspående, hon besvärjde trollstaven; sejdade, vad hon kunde, hon sejdade duktigt, evigt var hon eftertraktad av illvilliga brudar.22.
Heiði hana hétu, hvars til húsa kom, völu velspáa, vitti hon ganda; seið hon, hvars hon kunni, seið hon hug leikinn, æ var hon angan illrar bruðar.23.
Då gick alla regenter till rådstolen, högheliga gudar, och vid den gjorde råd, om asar skulle avgift gälda eller skulle gudarna alla äga gäld.23.
Þá gengu regin öll á rökstóla, ginnheilög goð, ok um þat gættusk, hvárt skyldu æsir afráð gjalda eða skyldu goðin öll gildi eiga.24.
Odin slungade och i hären han sköt, än var det fältslaget först i världen; bruten var brädväggen på asars borg, vaner kunde spå strid vallar att trampa.24.
Fleygði Óðinn ok í folk of skaut, þat var enn folkvíg fyrst í heimi; brotinn var borðveggr borgar ása, knáttu vanir vígspá völlu sporna.25.
Då gick alla regenter till rådstolen, högheliga gudar, och vid den gjorde råd, vem hade i alla skyar stygghet blandat eller åt jättens ätt Ods mö givit.25.
Þá gengu regin öll á rökstóla, ginnheilög goð, ok um þat gættusk, hverir hefði loft allt lævi blandit eða ætt jötuns Óðs mey gefna.26.
Tor allena där visade trängande mod — han sällan sitter, när han slikt får höra —: eder upphörde, ord och löften, alla mäktiga tal som mellan dem farit.26.
Þórr einn þar vá þrunginn móði, — hann sjaldan sitr, er hann slíkt of fregn —: á gengusk eiðar, orð ok særi, mál öllmeginlig, er á meðal fóru.27.
Hon vet Heimdals horn är dolt under hedervärda helgade trädet, en ström ser hon strila i sandig fors av Valfaderns pant. Vet ni än — eller vad?27.
Veit hon Heimdallar hljóð of folgit und heiðvönum helgum baðmi, á sér hon ausask aurgum forsi af veði Valföðrs. Vituð ér enn — eða hvat?28.
Ensam satt hon ute, då när den åldrade kom ängslande asen och i ögonen sökte. Vad frågar du mig? Varför frestar du mig? Allt vet jag, Odin, var du ögat gömde, i den mångberömda Mimers brunn. Mimer dricker mjöd varje morgon av Valfaderns pant. Vet ni än — eller vad?28.
Ein sat hon úti, þá er inn aldni kom yggjungr ása ok í augu leit. Hvers fregnið mik? Hví freistið mik? Allt veit ek, Óðinn, hvar þú auga falt, í inum mæra Mímisbrunni. Drekkr mjöð Mímir morgin hverjan af veði Valföðrs. Vituð ér enn — eða hvat?29.
Åt henne valde Härfadern ringar och halsband, fick klokt tal och trollstavar, hon såg vitt och brett över varje värld.29.
Valði henni Herföðr hringa ok men, fekk spjöll spaklig ok spá ganda, sá hon vítt ok of vítt of veröld hverja.30.
Hon såg valkyrjor vida komna, gott redo att rida till Gudafolk; Skuld höll sköld Skögul en annan, Gunn, Hild, Göndul ok Geirskögul. Nu är nämnda Härförarens möar, valkyrjor gott redo att rida gräsmark.30.
Sá hon valkyrjur vítt of komnar, görvar at ríða til Goðþjóðar; Skuld helt skildi, en Skögul önnur, Gunnr, Hildr, Göndul ok Geirskögul. Nú eru talðar nönnur Herjans, görvar at ríða grund valkyrjur.31.
Jag såg Balder, blodiga guden, Odins barn, hans öde förtäckt; stod där och växte högt över vallen smal och mycket fager mistelgren.31.
Ek sá Baldri, blóðgum tívur, Óðins barni, örlög folgin; stóð of vaxinn völlum hæri mjór ok mjök fagr mistilteinn.32.
Blev av det trädet som telning syntes, hatligt vådaskott, Höder det skjuta; Balders broder var förtida boren, Odins son så en natt gammal dräpa.32.
Varð af þeim meiði, er mær sýndisk, harmflaug hættlig, Höðr nam skjóta; Baldrs bróðir var of borinn snemma, sá nam Óðins sonr einnættr vega.33.
Dock han aldrig händer eller huvud kammade, förrän på bål han bar Balders fiende; och Frigg hon grät i Fensalar Valhalls ve. Vet ni ännu — eller vad?33.
þó hann æva hendr né höfuð kembði, áðr á bál of bar Baldrs andskota; en Frigg of grét í Fensölum vá Valhallar. Vituð ér enn — eða hvat?34.
Då kan Vale fjättrar fläta, bundna var de beständigt, band av tarmar.34.
þá kná Váli vígbönd snúa, heldr váru harðgör, höft ór þörmum.35.
Tjudrad såg hon ligga under Källolunden, en led skepnad Lokes like; där sitter Sigyn dock för sin make hon ej väl gladdes. Vet ni ännu — eller vad?35.
Haft sá hon liggja und Hveralundi, lægjarns líki Loka áþekkjan; þar sitr Sigyn þeygi of sínum ver vel glýjuð. Vituð ér enn — eða hvat?36.
En älv faller östan genom etterdalars saxar och svärd, Slida heter den.36.
Á fellr austan um eitrdala söxum ok sverðum, Slíðr heitir sú.37.
Nordan stod på Nedanvallar sal av guld åt Sindres ätter; en annan stod på Okallnar jättens birsal, den som Brimer heter.37.
Stóð fyr norðan á Niðavöllum salr ór gulli Sindra ættar; en annarr stóð á Ókólni bjórsalr jötuns, en sá Brimir heitir.38.
En sal såg hon stå fjärran solen på Nåstranden, norrut vetter en dörr; det faller etterdroppar in genom gluggen, det rummet är flätat av ormars ryggar.38.
Sal sá hon standa sólu fjarri Náströndu á, norðr horfa dyrr; falla eitrdropar inn um ljóra, sá er undinn salr orma hryggjum.39.
Där såg hon vada strida strömmar menediga män och mordvargar och den som annans förtrogna bedrar; där sög Nidhugg framlidna lik, vargen slet män. Vet ni ännu — eller vad?39.
Sá hon þar vaða þunga strauma menn meinsvara ok morðvarga ok þanns annars glepr eyrarúnu; þar saug Niðhöggr nái framgengna, sleit vargr vera. Vituð ér enn — eða hvat?40.
Östan satt den åldrade i Järnskogen och födde där Fenrirs släkten; blev av dem alla en allena månens tillintetgörare i trolls skepnad.40.
Austr sat in aldna í Járnviði ok fœddi þar Fenris kindir; verðr af þeim öllum einna nökkurr tungls tjúgari í trolls hami.41.
Han mättar sig med liv dödsdömda mäns, rödmålar gudars säte röda blodet; svart blir solsken om somrar därefter, allt väder vanskligt. Vet ni ännu — eller vad?41.
Fyllisk fjörvi feigra manna, rýðr ragna sjöt rauðum dreyra; svört verða sólskin um sumur eftir, veðr öll válynd. Vituð ér enn — eða hvat?42.
Där satt på högen och slog på harpan jättekvinnans herde, glade Eggtjänare; för honom gol i galgträdet fagerröde tuppen, den som Fjalar heter.42.
Sat þar á haugi ok sló hörpu gýgjar hirðir, glaðr Eggþér; gól of hánum í galgviði fagrrauðr hani, sá er Fjalarr heitir.43.
För asarna gol Gyllenkam den väcker hemmanbönder hos Härfadern; en annan gal nedanför jord sotröda tuppen i Hels salar.43.
Gól of ásum Gullinkambi sá vekr hölða at Herjaföðrs; en annarr gelr fyr jörð neðan sótrauðr hani at sölum Heljar.44.
Nu skäller Garm mäkta framför Gnipahålan, repen skall slitas, och den rovlystne ränna; mycket visdom vet jag, långt vidare ser jag om gudars skymning starka segergudars.44.
Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli, festr mun slitna, en freki renna; fjölð veit ek frœða, fram sé ek lengra um ragna rök römm sigtíva.45.
Bröder skall strida och varandras bane bliva, systerbarn skall släktskap fördärva; hårt är i världen, mycket hordom, yxålder, svärdålder, sköldar klyvas, vindålder, vargålder, innan världen stupar; ingen man skall den andre skona.45.
Brœðr munu berjask ok at bönum verðask, munu systrungar sifjum spilla; hart er í heimi, hórdómr mikill, skeggöld, skalmöld, skildir ro klofnir, vindöld, vargöld, áðr veröld steypisk; mun engi maðr öðrum þyrma.46.
Mimers söner leker, och rättskipningen antänds vid ljudet av Gjallarhornet; högt blåser Heimdal hornet är i luften, Odin mäler vid Mimers huvud.46.
Leika Míms synir, en mjötuðr kyndisk at inu galla Gjallarhorni; hátt blæss Heimdallr, horn er á lofti, mælir Óðinn við Míms höfuð.47.
Yggdrasill skälver asken stående, det åldriga trädet larmar, och jätten lossnar; rädas alla på helvägen, innan Surts släkting trädet slukar.47.
Skelfr Yggdrasils askr standandi, ymr it aldna tré, en jötunn losnar; hræðask allir á helvegum, áðr Surtar þann sefi of gleypir.48.
Vad är med asar? Vad är med alver? Jättehem all dånar, asar är på ting; dvärgar stönar framför stendörren, bergväggens furste. Vet ni ännu — eller vad?48.
Hvat er með ásum? Hvat er með alfum? Gnýr allr Jötunheimr, æsir ro á þingi; stynja dvergar fyr steindurum, veggbergs vísir. Vituð ér enn — eða hvat?49.
Nu skäller Garm mäkta framför Gnipahålan, repen skall slitas, och den rovlystne ränna; mycket visdom vet jag, långt vidare ser jag om gudars skymning starka segergudars.49.
Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli, festr mun slitna, en freki renna; fjölð veit ek frœða, fram sé ek lengra um ragna rök römm sigtíva.50.
Hrym åker östan, häver lindskölden framför, Jörmungand snor sig i jättevrede; ormen piskar vågorna, och örnen skriker, den bleke sliter lik, Nagelfar lossnar.50.
Hrymr ekr austan, hefisk lind fyrir, snýsk Jörmungandr í jötunmóði; ormr knýr unnir, en ari hlakkar, slítr nái niðfölr, Naglfar losnar.51.
Skeppet far östan, komma skall Muspels landsmän över sjön, och Loke styr; fara vettvillingar alla med vargen, de har brodern till Byleist i följe.51.
Kjóll ferr austan, koma munu Múspells of lög lýðir, en Loki stýrir; fara fíflmegir með freka allir, þeim er bróðir Býleists í för.52.
Surt far sunnan med skogens svedjare, skiner som solen valgudars svärd; stenberg störtar, och trollkvinnor snavar, herrar träda helvägen. och himmelen klyvs.52.
Surtr ferr sunnan með sviga lævi, skínn af sverði sól valtíva; grjótbjörg gnata, en gífr rata, troða halir helveg, en himinn klofnar.53.
Då kommer till Hlin en andra harm, när Odin far mot ulven att fäkta, och Beles bane blänker mot Surt; då skall Friggs käresta falla.53.
Þá kemr Hlínar harmr annarr fram, er Óðinn ferr við ulf vega, en bani Belja bjartr at Surti; þá mun Friggjar falla angan.54.
Nu skäller Garm mäkta framför Gnipahålan, repen skall slitas, och den rovlystne ränna; mycket visdom vet jag, långt vidare ser jag om gudars skymning starka segergudars.54.
Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli, festr mun slitna, en freki renna; fjölð veit ek frœða, fram sé ek lengra um ragna rök römm sigtíva.55.
Då kommer den stora sonen till Segerfadern, Vidar att strida mot asätaren; mot Vedrungs son han låter sina händer stöta huggvärja till hjärta, då är fadern hämnad.55.
Þá kemr inn mikli mögr Sigföður, Víðarr vega at valdýri; lætr hann megi Hveðrungs mundum standa hjör til hjarta, þá er hefnt föður.56.
Då kommer den stora sonen till Hlodyn, Odins son går mot ormen att strida, dräper i vrede gör Midgårds väktare, alla herrar skall hemvist lämna; nio fjät går Fjörgyns son döende från ormen för nid oberörd.56.
Þá kemr inn mæri mögr Hlóðynjar, gengr Óðins sonr við orm vega, drepr af móði Miðgarðs véurr, munu halir allir heimstöð ryðja; gengr fet níu Fjörgynjar burr neppr frá naðri níðs ókvíðnum.57.
Solen tycks svartna, jord sjunker i hav, i himlen slocknar de skinande stjärnorna; rasar ånga vid åldernäraren, högt leker hettan vid himlen själv.57.
Sól tér sortna, sígr fold í mar, hverfa af himni heiðar stjörnur; geisar eimi við aldrnara, leikr hár hiti við himin sjalfan.58.
Nu skäller Garm mäkta framför Gnipahålan, repen skall slitas, och den rovlystne ränna; mycket visdom vet jag, långt vidare ser jag om gudars skymning starka segergudars.58.
Geyr nú Garmr mjök fyr Gnipahelli, festr mun slitna, en freki renna; fjölð veit ek frœða, fram sé ek lengra um ragna rök römm sigtíva.59.
Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet den alltjämt gröna; forsar falla, en örn flyger över, den som på fjällen fiskar jagar.59.
Sér hon upp koma öðru sinni jörð ór ægi iðjagrœna; falla forsar, flýgr örn yfir, sá er á fjalli fiska veiðir.60.
Asar finnas på Idavallen och om världsormen den mäktiga tala och minnas där mäktiga händelser och Fimbultyrs forna runor.60.
Finnask æsir á Iðavelli ok um moldþinur máttkan dœma ok minnask þar á megindóma ok á Fimbultýs fornar rúnir.61.
Där skall efteråt underbara gyllene pjäser i gräset finnas, de som i urtiden dem hade ägt.61.
Þar munu eftir undrsamligar gullnar töflur í grasi finnask, þærs í árdaga áttar höfðu.62.
Osådda skall åkrar växa, allt elände skall bättra, Balder skall komma; Höder och Balder bebo Hropts segerhallar, valgudars vi. Vet ni ännu — eller vad?62.
Munu ósánir akrar vaxa, böls mun alls batna, Baldr mun koma; búa þeir Höðr ok Baldr Hrofts sigtoftir, vé valtíva. Vituð ér enn — eða hvat?63.
Då kan Höner offerspöt välja och sönerna bebo bröderna bådas vindhem vida. Vet ni ännu — eller vad?63.
Þá kná Hœnir hlautvið kjósa ok burir byggja brœðra tveggja vindheim víðan. Vituð ér enn — eða hvat?64.
En sal ser hon stå fagrare än solen, med gyllene tak, på Gimle; där skall storsinta skaror sig bosätta och i alla dagar behag njuta.64.
Sal sér hon standa sólu fegra, gulli þakðan, á Gimléi; þar skulu dyggvar dróttir byggja ok um aldrdaga ynðis njóta.65.
Då kommer den grave till gudadömet allsmäktige ovanifrån, den som rår över alla.65.
Þá kemr inn ríki at regindómi öflugr ofan, sá er öllu ræðr.66.
Då kommer den dunkla draken flygande, flammande ormen, nedan från Nedanfjällen; den bär i fjädrarna — flyger över fälten — Nidhugg, lik. Nu skall hon sänkas.66.
Þar kemr inn dimmi dreki fljúgandi, naðr fránn, neðan frá Niðafjöllum; berr sér í fjöðrum, — flygr völl yfir, — Níðhöggr nái. Nú mun hon sökkvask.Kommentarer till texten
1:4. "mögu Heimdallar", "Heimdals söner", är en kenning som syftar på människosläktet; ack. pl. av mǫgr (son) och gen. av Heimdallr (asaguden Heimdal). Jfr. Rigstula där det framkommer hur Heimdal är anfader till människorna.
1:5. "Valföðr", "Valfader", en kenning för asaguden Odin; val (någon som stupat i strid) och ack. sing. av faðir (fader). Namnet syftar på att Odin välkomnade de som dött i strid till sin boning Valhall.
2:5. "heima", ack. pl. av heimr, som kan betyda såväl "hem", som "värld" eller "världsdel". Enligt den nordiska kosmologin omgärdas trädet Yggdrasill av nio olika världar.
2:6. Någon exakt betydelse för ordet "íviðjur" är inte känd. I de flesta översättningar tolkas det syfta på jättinnor. Min översättning "skogsbor" utgår från í (i, inuti) + viðr (träd, skog) + -jur (pluraländelse, jfr. ásynjur).
2:7. "mjötvið mæran", sannolikt bildat av mjǫt (mått) + viðr (träd) samt m. ack. sing. av mærr (berömd). Här syftas nog på världsträdet Yggdrasill utifrån sammanhanget.
3:7. "gap var ginnunga", syftar på "Ginnungagap", den tomhet ur vilken världen föddes. Ordleden "ginn" återfinns ofta som ett förstärkande prefix, jfr. ginnheilagr (höghelig). Denna tolkning har valts här.
4:1. "Burs synir", "Burs söner", syftar på Odin, Vile och Ve, som skapade världen ur jätten Ymers stympade kropp.
8:6. "þursa meyjar", "tursamöar"; ack. pl. av þurs (jätte) och mey (mö, kvinna). De tre jättinnorna är nornorna Urd, Verdandi och Skuld, som bor vid Urds brunn invid Yggdrasill.
9:7. "Brimis blóði" kan läsas som "Brimers blod", där Brimer antas vara ett av jätten Ymers namn. "Brimis" kan också läsas mer bokstavligt som gen. av brim (bränning, vågsvall), men betydelsen blir densamma eftersom havet skapades av Ymers blod.
9:8. "Bláins leggjum", kan läsas som "Blåins ben", där Blåin antas vara ett annat av Ymers namn. Möjligen finns även här en mer bokstavlig tolkning av "Bláins" som gen. av bláinn, relaterat till blár (likblek, svart, blå), vilket skulle kunna ge bláinn betydelsen "den likbleke" eller "den likfläckige". Här valde jag dock att behålla egennamnet då det känns mer säkert.
11-16. Dessa strofer som brukar kallas Dvergatal har jag utelämnat. De innehåller en massa spännande namn på dvärgar, men är inte särskilt spännande att översätta.
17:7. Ask och Embla är de första människorna. Asagudarna upptäcker här deras skepnader, men de är ännu livlösa.
20:7. De tre nornorna: Urd, Verdandi och Skuld, som bestämmer över människors liv och öden, ristar här i träskivor. Att rista in tecken (t.ex. runor) i träskivor återkommer på andra ställen i Eddan som ett sätt att få makt över saker på magisk väg.
21:3. "Gullveigu", "Gullveig"; namnet innehåller ordleden gull (guld). Scenen som utspelar sig här är det första kriget i mannaminne. Det är nog betydelsefullt att det första som nämns om detta krig är att man stötte sina spjut i och upprepat brände denne Gullveig. Strofen kan kontrasteras mot strof 8, där gudarna lekte och var lyckliga och inte hade något begär efter guld. Kan hända att Gullveig symboliserar ädelmetallen guld, och att hon levde trots att hon brändes tre gånger kan representera guldets förmåga att återstöpas efter smältning. Med denna tolkning är således gudarnas begär efter guld orsaken till kriget och slutet på deras lyckliga tillvaro.
21:5. "höll Hárs", "den Höges hall"; Hárr (den Höge) är ett av Odins namn.
22:1. Heidi antas vara densamma som Gullveig.
25:8. Asaguden "Óðr", "Od" associeras ibland med Odin. Óðr (galen, ursinnig, sinne) delar samma etymologiska ursprung som förleden Óð- i Óðinn. Freja anses vara Ods maka, vilket skulle innebära att "Óðs mey", "Ods mö" är en kenning för henne.
27:7. "veði Valföðrs", "Valfaders pant"; dat. sing. av veð (pant, löfte), syftar på Odins ena öga som han plockade ut och lade i Mimers brunn som pant. Enligt Gylfaginning gjorde han detta i utbyte mot att få dricka av brunnens vatten och på så sätt vinna vishet.
29:1. "Herföðr", "Härfader", är en kenning för Odin. Namnet syfter på Odins ställning som krigarnas gud, jfr. Valfader (1:5).
30:10. "Herjan", "Härföraren" eller "Härjaren", är en kenning för Odin. Relaterat till verbet herja (att härja, plundra) eller herr (här, armé), jfr. Härfader (29:1).
32:8. Strofen berättar om hur Höder blev lurad av Loke att skjuta en mistelpil på sin bror Balder, vilket orsakade hans död. Den "Balders broder" som nämns i andra halvan av strofen refererar till "Váli", "Vale", som var bror till Balder och Höder, och som föddes och växte upp till man på en natt, för att sedan dräpa Höder som hämnd för hans dråp av Balder. Detta förtydligas i Baldrs draumar.
33:5. Frigg är Balders mor.
33:6. "Fensölum", "Fensalar", dat. av Fensalir med samma betydelse, är Friggs boning. Bildat av fen (kärr) + salr (sal, hall).
34:2. Strofen berättar om hur Loke fjättras med rep tvinnade av sonen Narfes tarmar, som straff för hans missgärningar mot gudarna.
35:5. Sigyn är Lokes hustru.
37:4. "Sindra ættar", "Sindres ätter"; det har föreslagits att Sindre är namnet på en dvärg, och att Sindres ätter därmed är dvärgarnas ätter.
37:6. "Ókólni", "Okallnar", är en av jättarnas boningar. Namnet är bildat av ó (negativt prefix) + verbet kólna (att kallna, kylas).
38:3. "Náströndu", "Nåstranden", bokstavligen "likstranden". Namnet är bildat av nár (lik) + strǫnd (strand, kant).
40:1. "in aldna", "den åldrade"; f. ack. av aldinn (gammal). Enligt Gylfaginning var Fenrirs föräldrar Loke och Angerboda, sålunda borde "den åldrade" här syfta på Angerboda.
40:2. "Járnviði", "Järnskogen", járn (järn) + dat. sing. av viðr (skog). Järnskogen förläggs österut, vilket kan placera den i Jättehem. Jfr. de många referenser i Eddan till Tors resor österut för att dräpa jättar.
40:7. "tungls tjúgari", "månens tillintetgörare"; gen. av tungl (måne) och tjúgari (förgörare). Jfr. Grímnismál där Odin berättar om hur ulvarna Sköll och Hate förföljer solen och månen. Hate benämns där som "Hróðvitnis sonr", "Rosulvens son". "Hróðvitnir" är bildat av hróðr (beröm, ros) + vitnir (ulv) och är sannolikt densamme som Fenrir. Förmodligen är därmed ulven Hate, från Fenrirs släkten, den som ska bli månens tillintetgörare.
43:4. "Herjaföðr", "Härfader", är en kenning för Odin, jfr. Härfader (29:1).
45:1. Garm återfinns i Grímnismál där han beskrivs som den störste av hundar.
45:2. "Gnipahelli", "Gnipahålan"; betydelsen av förledet "Gnipa" är okänd, "helli" är ack. sing. av hellir (grotta, hålrum).
47:7-8. "Surtar þann sefi of gleypir", ordagrant "Surts den släkting slukar", eller mer förståeligt "Surts släkting den (Yggdrasill) slukar". Surt är en jätte som är känd för sitt brinnande svärd. "Surts släkting" är en kenning för eld. Här berättas alltså hur Yggdrasill slukas i en väldig eldsvåda.
51:1. Skeppet är Nagelfar som nämndes i strof 50.
51:2. "Múspell" eller "Múspellsheimr", "Muspel"; en sydligt belägen världsdel fylld av eld.
51:7-8. "bróðir "Býleists", "Byleists bror", är en kenning för Loke.
52:2. "sviga lævi", "skogens svedjare", bokstavligen "vidjans bane"; en kenning för eld såväl som en referens till Surts brinnande svärd; gen. av sviga (vidja, kvist) och dat. av læ (gift, bane), där sviga i sig är en heiti för träd, eller i detta fallet skog i vidare bemärkelse.
53:1. "Hlín", "Hlin", associeras med asynjan Frigg. Hennes "andra harm" är Odins död, som det berättas om i denna strofen. Den första harmen som det anspelas på är Balders död.
53:5. "bani Belja", "Beles bane", är en kenning för det vapen som användes vid dråpet av jätten Bele. Bele själv framträder inte i Eddan.
53:7-8. "Friggjar angan", "Friggs käresta", är en kenning för Odin, hennes make.
55:2. "Sigföður", "Segerfader", är en kenning för Odin.
55:5. "megi Hveðrungs", "Vedrungs son", är en kenning för Fenrisulven, som dräpte Odin i deras envig. Vedrung är ett annat namn för Loke.
56:2. "mögr Hlóðynjar", "Hlodyns son", är en kenning för asaguden Tor.
56:10. "Fjörgynjar burr", "Fjörgyns son", är en kenning för Tor, jfr. Hlodyns son (56:2).
57:6. "aldrnara", "åldernäraren"; ordet saknar någon välkänd betydelse och är därför svåröversatt. Det är kanske bildat av aldr (tidsålder, ålderdom, evighet) + pres. av verbet nœra (att nära) eller av verbet nara (att dröja, förbli). Här syftas förmodligen på Yggdrasill, som i strof 47 sätts i brand.
60:7. "Fimbultýr", "Fimbultyr"; fimbul (mäktig, fruktansvärd) + týr (asaguden Tyr, men även generell term för en gud). Troligen en kenning för Odin. I strofen refereras till "Fimbultyrs forna runor", och då kan här syftas på Odin som upptäckte runorna, jfr. Hávamál.
62:6. "Hroftr" eller "Hroptr", "Hropt", är ett av Odins namn.
66:4. "Niðafjöllum", "Nedanfjällen"; gen. pl. av nið (nedan, den avtagande månen) + dat. pl. av fjall (fjäll, berg). Denna plats kan vara associerad med Nedanvallar som nämns i strof 37.
<- Till toppen<- Till Den poetiska Eddan